Illusionen om Cogito

Illusionen om Cogito

Credo Ergo Sum: Jag tror, alltså finns jag.

Av CHRISTIAN GÜNTHER-HANSSEN

2017-11-22

Det finns en populär illusion i samhället. Det är illusionen om Cogito, eller illusionen om rationalitet. Föreställningen att folk går runt och gör väl avvägda beslut grundade i deras väldefinierade intressen och värderingar. Föreställningen att deras beslut är konsekventa i alla lägen.  Föreställningen att man är rationell.

Man upplever inte nödvändigtvis att denna illusion är så vanlig. De flesta har väl stött på tillräckligt med irrationellt folk för att komma fram till att rationalitet inte är ett allomfattande drag hos alla. Du kanske är villig att själv erkänna att du inte är rationell i alla lägen. Du kanske vet med dig att även du faller för till exempel impulsköp i mataffären. Men helt ärligt, om jag skulle fråga dig där och då varför du precis köpt en stor påse chip, skulle du svara att chipspåsens starka glada färger och placering nära kassan fick dig att plocka med den, eller skulle du säga att du var sugen på chips och tänkte äta dem när du tittar på en film ikväll?

Jag är villig att påstå att du, och i stort sett alla andra, skulle svara något i stil med det senare, rationella svaret. Förmodligen är det snarare det irrationella svaret som stämmer. Illusionen om Cogito är nämligen lömsk på det viset att när man diskuterar rationalitet så är det självklart att folk inte beter sig så, men när det kommer till kritan så hänger vi fast vid illusionen som om den vore fundamental i hur världen fungerar. Det är inte bra, för det gör att vi misstolkar vår omvärld.

Illusionen kan spåras långt tillbaka i västerländsk världsåskådning. René Descartes, den moderna filosofins fader, har haft del i detta. Descartes ansåg att det rationella tänkandet var grunden på vilken all kunskap vilade1, i kontrast till att förlita sig på gamla skrifter från antika Grekland och Bibeln. Descartes tyckte inte att det gick att lita på dessa skrifter; han tyckte inte ens att man riktigt kan lita på sina egna sinnen. Hur vet du att dina sinnesintryck inte bara är skapade av en demon eller dylikt? I slutändan så finns det enligt Descartes endast en enda säker slutsats:

Cogito Ergo Sum

Jag tänker, alltså finns jag.2 Tanken bakom denna slutsats är lika elegant som simpel. Någon som inte finns kan heller inte ifrågasätta sin egen existens, och om man då reflekterar över sin egen existens så finns man. Ifall man finns fysiskt eller inte är svårare att veta, men ditt medvetande finns iallafall.

Så långt håller jag faktiskt med Descartes. Argumentet är i stort sett vattentätt. Jag har bara en invändning. Jag invänder mot Cogito, vilket är latin för att tänka, reflektera, resonera logiskt. Som sagt så är vi människor ganska bristfälliga på den fronten. Det borde istället vara Credo, att tro. Slutsatsen fungerar precis lika bra om man inte har tänkt igenom den alls, utan bara fick den berättad av Descartes och sedan tror på den. Om man tror att man finns, och sådant som inte finns inte kan tro att de finns, ja då finns man. Låter som nästan samma sak kan man tycka, men det blir faktiskt skillnad.

Portrait of Descartes
René Descartes

Descartes är själv ett exempel på varför det borde vara Credo och inte Cogito. Han ansåg att han kunde använda sitt Cogito för att dra ytterligre slutsatser om världen där ute. Framför allt var han djupt troende katolik och ville kunna basera sin tro på logisk argumentation. Därför tog han sin slutsats Cogito Ergo Sum, och under illusionen om Cogito drog han slutsatsen att eftersom han alls inte kunde föreställa sig att den perfekta guden inte skulle finnas, så måste Gud finnas.3 Man behöver inte vara ateist för att se att det beviset knappast var vattentätt och att det främst är Descartes tro som lyser igenom. Han borde verkligen sagt Credo Ergo Sum.

Illusionen om Cogito har varit omfattande på många håll sedan Descartes, men sällan så genomgående som i klassisk ekonomi. Där antog man inte bara att man själv som akademiker var rationell, utan även att folk i allmänhet var det. Hela tiden. Föga förvånande så avvek den verkliga världen från modellerna man byggde. Först när man stoppade in beteenden i modellerna och skapade beteendeekonomi blev det bättre. Beteendeekonomi är därför det fält som inte bara gick in och förklarade varför folk beter sig som de faktiskt gör, utan också det fält som på allvar tog itu med illusionen om Cogito.

Faktum är att det tog decennier innan klassisk ekonomi accepterades som otillräcklig. Det är först på senare tid som insikter att man måste tänka i beteenden, impulser och i Credo snarare än i illusioner om Cogito har börjat gå ut på ett bredare sätt.

Det är denna breddning av insikten om Cogitos otillräcklighet och Credos nominans som är där denna hemsida kommer in. Den ska tydliggöra exempel och principer på hur beteenden fungerar både i ekonomiska lägen som i övriga sammanhang. Den ska förklara olika åtgärder man kan använda i sammanhang där man vill förstå och påverka beteenden. Den ska utmana illusionen om Cogito där den finns kvar och skapa en förklaring som kombinerar både Cogito och Credo.

1. Scruton, R. (1995). A short history of modern philosophy: From Descartes to Wittgenstein. 2nd ed. Routledge. p.22

2. Descartes, R., Miller, V. R., & Miller, R. P. (1991). Principles of philosophy. Dordrecht : Kluwer, cop. p.5

3. Kenny, A. (2006). An illustrated brief history of Western philosophy. Oxford : Blackwell. p.211